Kul, skrivit klart allt... och vad händer... tja borta... gone... "finns inteeeeeeeeeeee-synnnnssss inteeeeeeeeee"

Nåja, bara att börja på nytt då...

Dagen har vart jobbig på sätt och vis... har gått igenom en massa dokument skrivna av mej själv, mest TILL mej själv... älskar ju att skriva av mej så att säga... och jag VET så väl att kanske kanske kanske en vacker, eller mulen dag... så gör jag slag i sak och skriver mina oskrivna böcker... fattar inte att de ska vara så svårt att få till den där början, HUR gör man... va ska man tänka på... äre NÅN överhuvudtaget som skulle tänka sej att läsa mitt "dravvel" är jag "en i mängden" eller kan jag faktist påverka någon med mina ord... ja.. snacka om att göra det svårt för sej själv!!!! VEM kan svara på dessa frågor i FÖRVÄG... *puckoooooo* vågar man inte så vinner man inget... eller hur...

I allafall så kom jag fram till mina skriverier om min längtan... en längtan som jag insett att jag mår bäst av att droppa... och har väl på sätt och vis accepterat den biten av mitt liv.... jag har ju trots allt så mkt annat att vara tacksam över... en man som jag älskar... hundarna som betyder så oerhört mycket i mitt liv... katterna, mina älskade vänner... min (ibland rätt så...) knäppa familj *asg* min älskade "söstra mi" och hennes trollungar som jag gått å väl räknar som "mina egna" jag HAR ju trots allt en hel del juh... varför ska man sukta efter det som man INTE har... ska det vara så svårt att nöja sej med det???? Ja... men det tror jag är ett mänskligt fenomen... att leta det man INTE har... istället för att acceptera och göra det bästa av HÄR OCH NU.... de som varit kan man inte längre göra något åt... eller hur? och framtiden den kan man hellre inte påverka... så de enda du kan påverka är just de... HÄR OCH NU....

Nåja, nu har jag skrivit av mej, och jag väljer ändå -trots att det är liiiiite av att lämna ut sej själv totalt... att dela med mej av min skrivelse....

Min längtan.

Jag har väntat på dig i hela mitt liv.

Planerat för hur det skulle bli när du kom.

Tänkt på vad mitt första ord till dig skulle bli.

Jag har pratat om dig i flera år, jag har sagt att snart, snart kommer du.

Folk runt omkring mig har också börjat undra när du

ska komma, eftersom jag pratat så mycket om dig.

Flera gånger har jag trott att nu, nu var du äntligen på väg.

Längtan blev större för varje gång men när det visade sig att

du valt att dröja ett tag till blev besvikelsen bara större för varje gång.

Dina kompisar har redan börjat komma,

och om du bara kom nu så skulle ni få mer tid att leka.

Jag träffar dom ibland, dina kompisar, och vi har roligt tillsammans

men du fattas.

Jag vet inte ditt namn.

Jag har försökt gissa några gånger utan att lyckas.

Jag har ingen aning om hur du ser ut,

men när jag blundar så ser jag dig så tydligt framför mig.

Jag längtar efter att få hålla dig i min famn, stryka dig över

kinden och lukta på ditt hår.

Jag längtar efter att få skratta med dig när du är glad,

och trösta dig när du är ledsen.

Jag längtar efter att få upptäcka världen med dig och att

vi tillsammans får lära oss nya saker varje dag.

Jag längtar efter att få lära känna dig, och visa för dig

vem jag är.

Men du kommer aldrig att komma till mig, jag vet det nu.

Du får fortsätta finnas i mina tankar och drömmar,

synd bara att jag inte kan krama dig där.

(skrivet till mina ofödda barn Liv & Winja)

..................................................
................................

För övrigt har dagen vart blåsig, och någon långprommis blev det inte idag... febern tog överhand igen och jag orkade helt enkelt inte...

Önskar er alla en trevlig helg. Njut av ledigheten 

 

Sanni

21 februari 2009 21:14

Oj, herregud vilken fin text *tårögd*
Kram på dig
(står på bloggen nu om utställningen och resultat)

http://sannidizzy.bloggagratis.se

 

Tin

21 februari 2009 23:50

Vad fint du skivit! Jag har läst det flera gånger.
Varför är det så orättvist eller....är det det? Vi människor ska platsa in i ett visst mönster och vara lika, göra lika och helst se lika ut också. Men sådan är inte verkligheten.
I verkligheten är vi väldigt olika och har olika förutsättningar och alla har vi våra svårigheter att bära genom livet.
Jag förstår att din saknad är enorm men samtidigt har du mycket annat att vara stolt över och glädjas över, som någon annan saknar. Att bli "vän" med sin saknad och på något vis acceptera "att så här är det" gör det lättare att gå vidare.
En sak ska du komma i håg, DU ÄR INTE MINDRE VÄRD FÖR DET!!!

Jag kom att tänka på en gammal kvinna som känner att minnet sviker mest hela tiden, hon är förtvivlad. Jag sitter bredvid henne på sängkanten och hon tar min hand och säger, detta är inget liv längre varför får jag inte sluta. Jag förstår hur du känner det men din tid är inte ute än, svarar jag och fortsätter, Du har en uppgift till att göra först och vad det är vet jag inte. Har jag! säger den gamla och skiner upp. Vad kan det vara? Det är ju lite spännande!!!

Det kan vara så att du också har en annan uppgift här i livet, en särskild uppgift som är ämnad för dig. Vad det är får tiden utvisar.

Många kramar//

http://tins.bloggagratis.se

 

Gazton

22 februari 2009 00:10

Jättefin text....svårt när man längtar efter något som man kanske inte får. Matte hade tur, hon fick höra sen hon var litet barn att hon aldrig skulle bli mamma. Men se hon fick en dotter som idag är 15 år, tack vare provrör.

http://gaztons.wordpress.com

 

Britt-Marie i Sollefteå

22 februari 2009 07:23

Morron!
Vilka vackra ord, de berör, jag förnimmer din längtan..... Jag trivs i din blogg, själv skulle jag inte få till något så jag håller mig till hemsidan. Får ge min piraja flatt en stor kram det är ju han som fört oss samman. Vad gäller pirajan har jag plockat fram några klickerböcker (jag har ett antal:) bara läst inte utövat speciellt mycket) vi börjar väl med stååååå, inför club show i Vännäs 21/5.
Ha ré gott! Britt-Marie och King som även hälsar till syrran

http://www.aktivaretrievers.se

 

Åsa

22 februari 2009 09:28

Det var en riktigt vacker text du fått i hop där! Det är svårt det här med barn... Jag fick min son efter en hormonbehandling, han kom i vecka 30 och det har inte blivit någon fler.
Kramis

http://ettlitetkatteri.bloggagratis.se

 

lotta med Juni ,Cola o Tuvaluva

22 februari 2009 09:29

men herregud, tårarna rinner och jag vet inte vad jag ska skriva.det blir bara fel... jag kan knappt tänka mig hur det är att längta så.jag fick ju vänta 5 år på alfred o läängtade efter honom så..och kände det där hoppas, hoppas...neeej varje månad.
Ett utomkvedshavadeskap me borttagen äggledare..och faktumet var totalt- det skulle inte bli fler.känslan då ,att jag inte skulle få det där 2a barnet man alltid sett sig själv med när man tänkte på hur det skulle bli när man vart vuxen..är såå sorglig o TOM. det hjälpte inte alls att jag redan hade ett barn o alla sa..-var glad för det du har..jag kan ju bara ta den känslan o gånga med 10... ..vi började prata om adoption..då kom alfred till o det blödde o krånglade hela graviditeten ..kan fortfarande förundras att han är här..ludde slank liksom med av bara farten.
Vad härligt ändå att du har din fina man o får ha så många hundar i ditt stora hus..du har många att krama och älska och bli älskad av ändå!
Jag tycker att detta var bland det vackraste jag har läst..inte ofta jag börjar böla av en text!DEN BERÖR!
Måånga kramar från en trogen bloggläsare..och du är INTE en i mängden utan alldelens speciell:)

http://www.juniocola.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Inte bara jag som vill ha rönnbär...     En härlig tid framöver, jag måste villigt erkänna att jag älskar hösten, alla färger i naturen, luften är hög och klar. OM bara inte svamparna sprang å gömde sej för mej skulle livet va perfekt     H...

Härliga underbara värme och  ... Men ju mer dagarna går ju mer inser man att det kommer en höst snart... tänk om man kunde lagra värmen!! så underbart de skulle vara. Plocka fram lite soltimmar sisådär i december när de knäpper i knutarna och vintern...

   blir inte så många inlägg här längre. Men så får de bli. Sommaren är för underbar att "slösas bort" med tankar, "onödigheter" osv.. å därför blir det att man tar dagen som den kommer.   Igår tog "söstra mi" barnen och jag en utflyktsdag ut t...

Jahapp åren går fort! Nu är det midsommar igen, borta är vinterns kyla och hoppet står nu till en lååååååååång varm behaglig sommar och en varm och skön höst.     ifjol stod hundarna modell för midsommar, allvarligt så har jag inte orkat göra ...

  Mycket tänkvärd......